Flickan och skulden
"Hon
hade en kort svart klänning. Anna, 18, var full – tre okända män
hade sex med henne." Detta läser vi om
i Flickan och skulden, hur kläder och onykterhet står relevant vid
våldtäkt. Hur det är alltid hennes fel men aldrig hans. Hur hon bad
om det med hennes korta och urringade klänning. Katarina Wennstam
skriver om samhällets syn på våldtäkt. Hon skriver också om hur polisen ser på detta och ger oss en gripande och fängslande
läsning.
Flickan
och skulden är inte vanlig bok även
om den speglar bokens form med uppbyggnad och formgivning. Varje
kapitel berättar om en utsatt för våldtäkt
och varje kapitel, varje del, har oerhört detaljerade intervjuer och
fakta. Boken har många källor, några namnges och några får
fiktionella namn, som är ett sätt att skydda den personliga
integriteten. Här tar man en del av de
pressetiska reglerna och man ger även korrekt fakta. Att det man
läser är sant är lätt att ta åt sig då man tagit fram olika mål
från tingsrätten och beskrivningar
av tidigare fall.
När jag
läste boken såg jag den som ett större reportage. Ett
reportage som var djupare än ett vanligt reportage
och som var uppbyggd som en bok. Dock så är det är tydligt att
Katarina Wennstam är partisk med sitt
skrivande och att hon står på en sida, självklart så
tycker jag själv att det bara finns en sida när det gäller ett ämne som detta och jag kan förstå hur man är partisk när man
skriver om ett ämne som våldtäkt men som journalist är det
viktigt att man är opartiskt. Det är här som texten skiljer sig från ett riktigt reportage eller ett riktigt journalist arbete. Man kan säga att Wennstam går utanför en av de pressetiska reglerna här, alltså att man ska vara opartisk.
Sedan har Wennstam skrivit på ett sätt som gör allt mer dramatiskt och alla händelser blir dramatiserade, men jag som läsare
misstror inte trovärdigheten. Jag vet inte hur det är i den första utgåvan, eftersom jag inte kunde hitta den och fick läsa den senaste utgåvan, men Wennstam har med ett slutord på slutet där hon beskriver hur hon har gått tillväga och sist presenteras alla källor. Detta visar att det man för läsa är korrekt och ja, personerna har fått fiktionella namn, men det är inte för att ljuga utan för att skydda.
New Journalism och Flickan och skulden
Från debatten av Gradvall förklarar Marc Weingraden New Journalism så
här ”journalism that reads like fiction and rings with the truth
of reported fact”. Detta tycker jag förklarar New Journalism bäst
och jag tycker om New Journalism. Ja visst, den har fått kritik men
på något sätt blir det man läser mer spännande och jag blir mer intresserad. Det är vad
jag tycker i och för sig.
Flickan och skulden har
New Journalism i sig men, och nu ska jag vara kritisk, Wennstam låter inte texten stå för sig själv. I ett reportage är det
viktigt att man som läsare känner av att reportern är där, att
reportern har varit där. Men i sådana här situationer tycker jag
att journalisten/reportern ska ta ett steg tillbaka och berätta utan att lägga
sig i allt för mycket. Det är så kraftfullt att alla händelser får sina egna kapital som man följer och jag tycker att
det skulle blivit ännu bättre om vi inte fick läsa vad
Wennstam tycker och tänker hela tiden.
Annars tycker jag att boken är fantastisk och jag rekommenderar den
stort. Den är äcklig men det är bara för att Wennstam ger oss
detaljerade beskrivningar som inte är fejka. Hennes källor är
många och det är från dem som vi får alla detaljer. Wennstam har inte
varit på plats när det hände men hon har intervjuat både de
utsatta och människorna omkring dem. Boken är äcklig men bra, en bok som borde läsas av alla.
Och när det gäller New
Journalism så öppnar jag armarna för den och låter den in. De
flesta undrar varför
när det kommer till New Journalism, jag säger
varför inte?
källor:
http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55
Flickan och skulden - Katarina Wennstam
XOXO,
Aurora Stankovic
